Alone is strong
Nu kommer det ett depp inlägg, så ni som inte vill läsa kanske ska sluta läsa här då.
Jag förstår inte, på senaste tiden har jag bara lämnat alla känslor bakom mig,
Folk frågar hur jag mår. Bra säger jag och ler lite granna.
Men är det verkligen bra? Eller är det bara en inbillning,
Håller det på att bli som förr?
Då jag levde på mina lögner, Ett litet problem, folk såg igenom mig då.
Jag var svag då, kanske har jag lärt mig att hantera mina känslor bättre,
Lärt mig att dölja dom? jag vet inte... Folk kanske märker, men dom vill inte kommentera.
För dom vet att jag kanske blir svag då, det brukar ju vara då allting faller,
faller till botten.. man låter tårarna rinna och man nästan skriker ut problemen som tynger en.
men nu håller man fasaden uppe, för det är inga som kommenterar,
Nu kanske det låter som att jag vill att folk ska fråga varför hit och dit
men det vill jag inte, snarare att dom ska fortsätta som dom gör, bara blunda.
För det är bäst för mig och för dom.. Jag vill inte vara den där tjejen som tynger ner folk med mina problem igen..
Det har jag gjort allt för många gånger, och jag förlorade många pågrund utav min deperission för 3 år sedan.
Visst kan jag sakna tiden som var då, men..
Jag har det bättre nu, min familj har det bättre och framför allt mina vänner behöver inte ligga oroliga på nätterna..
Ja, jag har det nog ganska bra nu endå.
Ensam är stark.